Det är inte annat än att man blir lite glad inombords när man ser jam som dessa:
Man tänker på ett eller annat sätt ibland att "riktiga musiker" inte får tillräckligt mycket plats i dagens mångt och mycket digitaliserade musiksamhälle. Artister likt Zomby exempelvis som med sitt senaste album "Dedication" blivit hyllad världen över. Dock är det typ ingen som vet hur han ser ut. Han gömmer sig bakom masker, effekter och datorer ad infinitum. Hans musik är ruggigt bra. Som exempelvis Digital Fauna från 2009:
Det är gungigt, mäktigt och på ett sätt fläckfritt men hans och exempelvis Burials artisteri pekar mot ett slags postmodernistiskt stadium inom musikkulturen. Att artisten på nåt sätt skiljer sig från sitt verk, eller är sitt verk på nåt sätt. Deras ande är i musiken. Det är inbäddat. Burial som hyllades av musikbloggare och journalister till skyarna vid debutalbumet Untrue som släpptes 2007. (rim)
Det roliga var dock att det var ingen som visste hur han såg ut. Burial var en ande som spred mustiga, själstunga och mörka beats över bloggosfären som en gammal bortflugen vildvittra. Det lät såhär:
Jamiroquai får man väl nästan likna vid housevärldens Carl Craig. De har i alla fall varit igång ett tag och vet hur man ska lägga "dropen" för att publikhavet ska gunga. Och jag har absolut ingenting emot detta:
Det är disco. Det svänger och jag skulle inte banga på att krydda till något liknande inne på en svettig klubb i närheten. Det är dock någonting annat. Musiken är inte en identitet, eller en anti-sådan. Det är en glädjeskapelse i ett socialt sammanhang.
Syntesen då till slut i detta smått spretiga blogginlägg blir nog någonting åt det här hållet.
Still Disco!
snyggt rim!
SvaraRadera