Henning! Idag dog Gregory Isaacs i lungcancer.
Jag antar att det här mest säger något om tidsavståndet till en del av den populärmusik vi lyssnar på. Och kanske är det lite symptomatiskt att det framförallt har handlat om Män med Röster. De som är tillräckligt självklara för att leta sig fram till notiser på svenska nöjessidor, åtminstone efter den mest stelbenta Lokkoismens kanonisering av den svarta musikhistorien. Man ska väl kanske påpeka att röster som begåvats med soul inte behöver generera sympatiska män, utan engagerande poplåtar. Och kanske gör detta dödsrune-fenomenet än lite märkligare - låtarna finns ju kvar och människan bakom namnförnimmelsen har man ingen särskild relation till. Att soul aldrig har handlat om den typen av närhet mellan lyssnare och artist illustreras ju kanske tydligast av texternas enkla kärlekstematik.
Men en förklaring ligger väl i de känsligaste rösternas förmåga att vara både allmäna samt bära integritet och intim prägel. Klart är att Gregory Isaacs, General Johnsons och Solomon Burkes röster i sentimentala eller uppmärksamma stunder har följt och fört mina känslosvängningar. Kanske i första hand de två amerikanerna, trots att det är Isaacs död som lite överraskande sticker till starkast. För mig är Gregory Isaacs ett sådant namn som en sjuttonårig, långhårig Henning kunde prata lite för snabbt om, så orden snubblade till och referenserna (skivbolag, producent, tillhörande anekdot) inte alltid gick fram. En sådan skiva som kunde ligga repig och sprucken i konsumkassen med gympakläder. Och spelas en tidig vårdag i Tantolunden.
Jag lämnar nog bäst över låtvalet till dig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar